Vi har varit på föreläsningar hela dagen på Olofsfors bruk, Nordmaling. Mycket bra dag! Men det som, förvånansvärt nog, fick mig mest på fall var en föreläsning om masonite och masonitefrabriken i Rundvik.

 

Journalisten Jonas Fröberg ("Masonit: de oanade möjligheternas material") pratade med en sådan humor och passion om hela historien bakom hur masoniten kom till Sverige att en blev riktigt hänförd. 1929 startades fabriken, men långt innan dess hade sågverksägaren Karl Wikström ruvat på idén. Han hade nämligen varit över i USA och sett vad man kunde använda allt spån som blev restmaterial på sågverket. Genom olika tekniker kunde man pressa ihop spånet och få ett material som var lätt, starkt och gick att böja. Så det blev masonite för hela slanten. Överallt.

 

 

I hela Rundvik kan man se hus byggda av masonite. Inte bara köksinredningar (bilden ovan, arbetarbostad Olofsfors bruk) som det finns gott om fortfarande, utan även yttertak, innertak, väggar, golv, panel, ja, det mesta som finns i hus. Även möbler. Och parkett, men det sistnämnda var visst ingen hit, limmet blev dåligt efter 10-15 år och fick bytas ut. Masoniten kunde även rappas, så att det såg ut som stenhus.

 

Tidsandan i Sverige var vid den här tiden lika optimistisk som Wikström. De första skivorna kom från fabriken 1929 och 1930 var det dags för Stockholmsutställningen. Med funkis som det nya blev arkitekterna hänförda av detta nya material som hade alla rätt. Masoniten kunde även användas som gjutformar. Både "Svampen", Råsunda och vid Slussen använde de gjutformar i masonite från Rundvik. Arkitekten Sven Markelius byggde sin prisade villa med hjälp av masonite.

 

Även politiken gick mot en väg av ökat byggande, både genom Alva och Gunnar Myrdals bok "Kris i befolkningsfrågan" och finansminister Ernst Wigforss som ville att Sverige skulle bygga sig ur krisen. Och allt detta gjorde att det gick fantastiskt bra för masonitefabriken i Rundvik. Det byggdes senare även andra fabriker i Sverige, men Rundvik blev den första, och även den sista när den lades ner 2011.

 

Summa summarum: min masonitedörr i torpet får vara kvar. Den är också en del av historien.

 

 

 

ps. Masonit eller masonite? Ingen aning, hittar ingen konsekvent stavning på detta ord... Så jag blandar lite. ;-)

Kanhända börjar jag i fel ände. Men som en klok granne påpekade. "En ska göra det som är roligt!" Idag var det roligt att måla lister i köket, fixa en liten barnkammare för plantor jag inte vet var jag ska ha och bygga ett litet staket runt dem. Materialet kom från tomten. Det växer träd som ogräs så jag kommer nog att knåpa ihop betydligt fler så småningon. Placeringen är kanske inte den bästa, men det får bli lite provisoriskt tills grävarn fixat det han ska. Är ju liksom lite otålig som vanligt.

 

Dags att leka lite med linoljefärger. Jag försöker blanda till en skön, grön färg (som Ernst skulle säga) att ha på listerna i köket. Efter många om och men bestämmer jag mig för att även måla över murstocken vid vedspisen med samma färg. Tydligen ska det gå att ta bort färgen som sitter där, men det innebär en massa slit och damm och tar dessutom lång tid, som jag inte har. Så, jag gör så här så länge. Allt är bättre än den blå färg som sitter där nu. Denna gång har jag använt mig av Enetorpets vita basfärg, Ottossons bladgrön och lite konstnärsfärg Winston & Newton någon gul som jag ej minns namnet på. Den sistnämnda fick jag köpa i panik då de tydligen inte vill sälja linoljefärger nära mig. Grr.